anledning af den förra berättelsen, nu vill tala, långt mera lofvärd. Denne förehöll nämnligen herr Cane della Scala, en eljest frikostig herre, en honom plötsligt påkommen ovanlig girighet i en qvick berättelse, der han om andra personer förtalde, hvad han ville hafva förstådt om denne furste och sig. Händelsen var följande: Herr Cane della Scala, i många fall en lyckans gunstling, var, som det mest lysande rykte nästan öfver hela verlden berättar om honom, en af de anseddaste och frikostigaste furstar, man kännt i Italien allt sedan kejsar Fredrik II. Han hade en gång beslutit att i Verona gifva en ansenlig och praktfull fest, och redan hade från olika håll dit anländt en mängd menniskor, i synnerhet sådana, hvilka genom alla slags konstfärdigheter förstå roa hofven, då han plötsligt, hvad skälet än må ha varit, härutinnan ändrade tanke och med skänker afskedade de flesta af de ankomne. Blott en af dem, benämnd Bergamino, hvilken ägde så mycket behag och skicklighet som berättare, att ingen, som icke hört honom, kunnat tro det, qvarstadnade i Verona utan att hafva erhållit någon skänk eller fått orlof, i det hopp, att det med tiden skulle lända honom till fördel. Men herr Cane hade fått i sinnet, att hvarje skänk till Bergamino vore sämre använd, än om den kastades på elden, och ej heller ansåg han honom värd något ord eller budskap. När Bergamino efter några dagars väntan ändock icke blef kallad till hofvet, och man icke begärde att få se något prof af hans skicklighet i sin konst, samt då dessutom kostnaden i härberget för honom sjelf, för tjenare och hästar hotade att öfverstiga hans tillgångar, började han blifva nedslagen.