Dock dröjde han ännu i den tron, att det nu icke vore rådligt att resa. För att kunna hedersamt uppträda vid festen hade han medfört tre kostliga och sköna drägter, som blifvit honom förärade af andra furstar. Af dessa hade han gifvit värden, som ville hafva sin betalning, den ena till en början; sedan efter en längre tids förlopp hade han för att ställa honom tillfreds måst lemna äfven den andra, men hade nu beslutit att afbida utgången, så länge den tredje, på hvilken han redan börjat lefva, räckte, och sedan resa sin väg. Medan han ännu lefde på den tredje beklädningen, skedde, att han en dag, när herr Cane satt till bords, stod gentemot denne med bedröfvad uppsyn. Då herr Cane märkte det, sade han, mera för att såra Bergamino, än att roas genom något qvickt infall af honom: "Bergamino, hvad fattas dig? Hvarföre står du der så ledsen? Säg oss, hvad det är." Bergamino begynte då, utan att betänka sig ett ögonblick, följande berättelse, som så väl passade in på hans läge, som om han rätt länge öfvertänkt den: "Min herrskare, ni bör veta, att Primasseau var särdeles kunnig i latinet och ägde större färdighet än någon annan som diktare. Dessa egenskaper gjorde honom så ansenlig och berömd, att, om man än icke öfverallt kände honom personligen, dock svårligen någon var till finnandes, som icke till namnet och af ryktet kände, hvem Primasseau var. Då han nu en gång befann sig i Paris i torftiga omständigheter, som det merändels var fallet med honom, emedan de förmögne sällan förstodo värdera hans utmärkta skicklighet, hände, att han hörde talas om abboten af Clugny, om hvilken man påstår, att han