konungen sjelf. Men man sade henne, att hon blott skulle gifva sig fåfäng möda: ty konungen förde ett så klenmodigt och ovärdigt lefverne, att han med tadelvärd feghet fördrog otaliga, honom sjelf tillfogade förolämpningar och således än mindre rättvist hämnades andras lidna skam; så att hvar och en, som haft någon förtret, gaf sitt missnöje luft i bespottelse och skymf mot konungen. Då damen förnam detta, uppgaf hon hoppet om hämnd, men ville dock, för att någorlunda släcka sin vrede, ytterligare håna denne fege konung for hans låga tänkesätt. Gråtande trädde hon derföre inför honom och sade: "Herre, jag kommer icke till dig för att kräfva en väntad hämnd för den skymf, som vederfarits mig; men i ersättning för denna ber jag dig, att du säger mig, huru du ställer dig för att uthärda de många kränkningar, jag hör man tillfogar dig, på det jag, undervisad af dig, må tåligt fördraga min, medan jag nu, det vet Gud, gerna, om möjligt, skulle afstå den åt dig, emedan du är så skicklig i att bära sådana." Konungen, som ända dittills varit overksam och trög, började, liksom om han vaknat ur sömnen, med att på det eftertryckligaste bestraffa den skymf, som tillfogats denna dame, och blef från den dagen en sträng förföljare af hvar och en, som lät det ringaste komma sig till last mot hans kronas ära.