Tionde Berättelsen.

Mäster Alberto från Bologna bryr helt artigt en dame, som ville förödmjuka honom för hans kärlek till henne. Elisa tystnade, och berättandets sista pligt stadnade hos drottningen, som med qvinligt behag begynte tala sålunda: Älskade damer! Liksom under klara nätter stjernorna äro himmelens prydnad, och blommorna om våren äro de gröna ängarnes, så tjena skämtsamma infall till att smycka lofvärda seder och glada samtal. För deras korthets skull anstå de bättre oss qvinnor, än män; ty mycket och långt talande, när det kan undvikas, skickar sig ännu mindre för qvinnor än för män. Visserligen äro nu för tiden, till vår och alla nu lefvandes allmänna skam, få eller inga fruntimmer till finnandes, som förstå en fin qvickhet eller, om de också förstå den, kunna besvara den. Ty den skarpsinnighet, som qvinnornas snille fordom ägde, hafva de nyare vändt på sin kropps utsmyckande, och den, som ser sig klädd i de brokigaste, af remsor och prydnader mest öfverlastade kläder, menar, att hon bör blifva de andra långt föredragen och är högre ära värd. Men hon betänker icke, att, om någon ville