<poem> Och jag, som hvarje stund mer upptänd blifver, <tab>Ju mer min blick i denna bild sig sänkt, <tab>Jag lemnar mig åt honom, helt mig gifver: <tab>Ty, hvad han lofvat mig, han redan skänkt, <tab>Och större fröjd, än jag i hoppet tänkt, <tab>Är qvar, så hög, att aldrig <tab>På jorden känts så saliga begär. </poem> När denna visa, i hvilken alla gladt instämt, ehuru dess innehåll gaf några mycket att tänka, var slutad, och man ytterligare dansat några danser, fann drottningen, emedan redan någon del af den korta natten förflutit, för godt att afsluta den första dagen. Hon lät tända facklor och bjöd, att en hvar skulle gå till hvila till följande morgon. Alla begåfvo sig således till sina gemak och gjorde, som dem blifvit befaldt.