Här slutas första dagen af Decameron, och begynnes den andra, på hvilken under Filomenas regimente talas om dem, som efter strid med motgångar mot förhoppning ländt till ett lyckligt slut. Redan hade solen med sitt ljus öfverallt utsändt den nya dagen, och foglarne på de gröna qvistarne gåfvo genom sina angenäma sånger öronen vittnesbörd derom, när alla damerna och de tre unge männen, efter att hafva uppstigit, gingo in i trädgårdarne och under långsam gång länge spatserade hit och dit i det daggiga gräset, under det att de bundo sig sköna kransar. För öfrigt gjorde de denna dag, liksom de gjort den föregående: efter att hafva spisat, medan svalkan ännu rådde, och sedan de dansat en stund, gingo de till hvila; och, när man stigit upp vid nionde timmen, begaf man sig enligt drottningens önskan till den gröna ängen och satte sig der ned rundtom henne. Sedan hon, hvars skönhet och behagliga utseende än mer höjdes af den lagerkrans, som krönte hennes hufvud, en stund stillatigande betraktat sitt sällskap, befallde hon Neifile att med en berättelse begynna följden af de kommande, och denna började, utan att afbedja sig uppdraget, gladt tala sålunda: