i Trevisos stora kyrka, utan att någon drog dem, begynte ringa af sig sjelfva. Detta ansågs allmänt för ett under; alla sade, att Henrik var ett helgon, och folket strömmade från hela staden till det hus, der hans lik låg, och bar det som ett heligt lik till domkyrkan. Lama, giktbrutna, blinda och andra sjuka, af hvad ondt eller krankhet de än måtte lida, ditfördes för att genom denna kropps vidrörande åter blifva friska. Just under denna uppståndelse och sammanlopp hände sig, att tre våra landsmän anlände till Treviso, af hvilka den ene hette Stecchi, den andre Martellino och den tredje Marchese, folk, som besökte store herrars hof och roade sina åskådare genom sin skicklighet att göra fula miner och härma hvem som helst. De hade aldrig varit i Treviso och förundrade sig öfver att se hela staden i rörelse. Då de hört anledningen härtill, fingo de lust att sjelfva bese allt detta, och, sedan de aflemnat sina saker i ett härberge, sade Marchese: "Vi skola ändå gå dit och se på helgonet; men jag för min del begriper icke, huru vi skola komma igenom; ty jag har hört, att stället är uppfyldt af Tyskar och annat beväpnadt folk, som den herre, hvilken denna stad tillhör, låtit uppställa der för att förekomma oväsen. Dessutom är, som det säges, kyrkan så full af folk, att nästan ingen menniska kan komma in der." Martellino, som likaledes hade lust att se på saken, sade derpå: "Det skall icke hindra oss: jag skall nog hitta på ett medel att komma fram ända till liket." "Och huru då?" gentog Marchese. "Du skall få höra det," sade Martellino. "Jag förställer mig, som jag vore lam; du understöder mig på den ena, och Stecchi på den andra sidan, som om jag