icke kunde, gå för mig sjelf, och I låten förstå, att I viljen föra mig dit, på det helgonet må göra mig frisk. På det sättet skall ingen se oss utan att ge rum och villigt släppa oss igenom." Marchese och Stecchi behagade denna plan; de lemnade oförtöfvadt härberget och begåfvo sig alla tre till ett afsides ställe, der Martellino förvred händer, fingrar, armar och ben och dessutom äfven mun, ögon och hela sitt ansigte på sådant sätt, att det var förfärligt att skåda, och att ingen kunde se honom utan att påstå, att han verkligen vore contract och lam i hela sin kropp. Med den sålunda vanställde gingo Marchese och Stecchi, som understödde honom, efter utseendet med stor fromhet, till kyrkan och bådo helt ödmjukt en hvar, som hindrade deras väg, att för Guds skull ge rum. Man gjorde dem gerna till viljes, och, då de drogo allas ögon till sig, och nästan öfverallt ropades "ge rum, ge rum!" anlände de inom kort dit, der den helige Henriks kropp låg. Strax togo några adelsmän, som här stodo vakt, Martellino och lade honom på det heliga liket, på det han genom det måtte erhålla helsans nåd. Allt folket var uppmärksamt på, hvad som skulle ske med honom, och Martellino, som förträffligt förstod sig på dylikt, låtsade efter en liten stund först, som om ett finger åter blefve rakt; sedan sträckte han ut handen, derpå armen, och slutligen återvann hela kroppen sitt rätta utseende. När folket såg detta, utbrast det till den helige Henriks lof i sådant larm, att man icke skulle hafva hört sjelfva åskan. Men nu ville det sig icke bättre, än att alldeles i närheten stod en Florentinare, som ganska väl kände