för åtta dagar sedan stulit hans penningpung, en annan för sex, en annan för fyra dagar sedan, och åter andra just samma dag. När Martellino hörde detta, sade han: "Herre, de fara allesamman med oförskämd lögn. Men, att jag säger sanning, skall ni inse deraf, att jag ända till för några timmar sedan aldrig varit här lika visst, som jag önskar, att jag aldrig i mitt lif besökt denna stad. Knappt anländ, gick jag till min olycka att beskåda det heliga liket, vid hvilket tillfälle jag blef så hårdragen, som ni kan se på mig. Att det verkligen förhåller sig så, skall den ämbetsman, hos hvilken anmälanden göras, hans främlingsbok och min värd kunna för er klarligen intyga. Finner ni, att jag sagt er sanningen, så ber jag er att ej efter dessa bofvars åstundan pina och afrätta mig." Medan sakerna stodo sålunda, hade Marchese och Stecchi redan förnummit, att podestà'ns domare förfor strängt mot Martellino och låtit draga honom på repet. Deröfver förskräcktes de mycket och sade till hvarandra: "Vi hafva just ställt vackert till: vi togo honom ur pannan och kastade honom i elden." Derföre sprungo de kring med stort bekymmer, uppsökte sin värd och berättade honom, huru saken stod. Denne skrattade häråt, men förde dem till en viss Sandro Agolanti, som den tiden bodde i Treviso och hade stort inflytande hos stadens herre. Då värden ordentligt berättat denne allt och jemnte de andra bedt honom att antaga sig Martellinos sak, gick Sandro efter mycket löje till herren och och bragte det derhän, att Martellino efterskickades. Buden funno honom ännu stående i blotta skjortan, helt förvirrad och bäfvande, inför domaren; ty denne ville