bevakning var utanför, uppsökte Marehese hastigt den, som i podestà'ns ställe anförde den, och sade: "För Guds skull hjelp mig! Här är en spetsbof, som snappat från mig en penningpung med väl hundra guldfloriner. Jag ber er, tag fast honom, på det jag må återbekomma min tillhörighet." Så snart de hört detta, sprungo strax väl ett dussin stadstjenare dit, der den arme Martellino friserades utan kam, ryckte honom, sönderslagen och genompryglad, undan hopen, den de haft största möda i verlden att genombryta, och förde honom upp till rådhuset. Många af dem, som ansågo sig skymfade af honom, gingo med, och, när de hörde, att han blifvit gripen för ficktjufnad, sade de, i den öfvertygelsen, att de ej kunde finna något bättre skäl för att bereda honom en slem ändalykt, att han äfven af dem tillgripit penningar. Då podestà'ns domare, som var en hård man, förnam dessa beskyllningar, förde han honom strax afsides och begynte förhöra honom. Men Martellino svarade med gyckel, som om han icke aktade fängslandet för något. Förtörnad deröfver, lät domaren binda honom vid repet och draga till några duktiga tag för att förmå honom till bekännelse at sina brott och sedan låta hänga honom. Då Martellino äter släpptes ned på marken, och domaren frågade honom, om det vore sannt, för hvilket de andre anklagade honom, svarade han, när nekande ändå icke halp honom: "Herre, jag är beredd att tillstå sanningen för er; men låt hvar och en, som anklagar mig, säga, när och hvar jag tagit från honom hans penningar, sa skall jag sedan bekänna, hvad jag gjort eller icke." "Godt," svarade domaren; "dermed är jag nöjd." Derpå lät han kalla några; den ene försäkrade, att Martellino