Ferrara, rakade på några karlar, som tycktes vara köpmän, men i sjelfva verket voro stråtröfvare och förde ett brottsligt lif. Han var nog oförsigtig att under samtal sluta sig till dem; men de föresatte sig, da de varsnade, att han var köpman, och mente, att han borde hafva penningar på sig, att vid första lägliga tillfälle plundra honom. På det han nu icke skulle fatta någon misstanke, talade de med honom som anständiga menniskor af godt stånd blott om passande och ärliga ting och ställde sig, så mycket de visste och kunde, vänliga och välvilliga mot honom; så att Rinaldo, som reste blott åtföljd af en tjenare till häst, ansåg det som en stor lycka för sig att hafva träffat dem. Som det plägar ske i samspråk, hände sig ock nu, att de nämnligen under färden gingo från ett ämne till ett annat; och bland öfrigt råkade de äfven att tala om böner, hvilka menniskorna göra till Gud. Då sade en af vägriddarne, hvilka voro tre, vänd till Rinaldo: "Och ni, ädle herre, hvilken bön brukar ni läsa, när ni reser?" "I sanning", genmälde Einaldo, "jag är i sådana saker enfaldig och oerfaren och har icke många böner till hands, emedan jag lefver beskedligt på gamla viset och låter två soldi gälla tjugofyra denarer. Likväl har jag på resor alltid plägat om morgonen, när jag lemnar värdshuset, läsa ett fader vår och ett ave maria för den helige Juliani faders och moders själar, och sedan ber jag Gud och detta helgon att den kommande natten gifva mig ett godt härberge. Nu har jag i mina dagar ofta nog varit i stor fara på vägen, men likväl alltid kommit lyckligt undan och om aftonen fått godt härberge hos hederliga menniskor; derföre hyser jag också den fasta tron, att