således till elden, der hon lemnat Rinaldo, såg honom an med kärleksvarma ögon och sade: "Nå, Rinaldo, hvarföre så tankfull? Äro då en häst och några kläder så oersättliga? Gif er tillfreds, var glad och tänk, att ni är hemma hos er. Ja, jag kunde väl säga er något mera. I de kläder, ni nu har på er, och som tillhört min aflidne man, förekommer ni mig alldeles som han sjelf, och väl tusen gånger i afton har jag haft lust att falla er om halsen och kyssa er; och i sanning, hade jag icke fruktat att misshaga er, skulle jag också gjort det." Då Rinaldo, som icke var något dumhufvud, hörde dessa ord och såg, huru den unga enkans ögon blixtrade, gick han med öppna armar mot henne och sade: "Min fru, då jag vid åtanken af det tillstånd, ur hvilket ni lät befria mig, alltid kan säga mig hafva er att tacka för mitt lif, så vore det väl en stor ohöflighet, om jag icke bemödade mig att göra allt, som kan vara er angenämt. Följ derföre er lust att famntaga och kyssa mig; ty, hvad mig beträffar, skall jag i sanning mer än gerna omfamna och kyssa er." Flera ord behöfdes ej. Damen, som hel och hållen brann af kärlekstrånad, kastade sig ögonblickligt i hans armar; och, sedan hon tusentals gånger under eldiga omfamningar kysst honom och likaså kyssts af honom, stodo de upp tillsammans och gingo till sofgemaket, der de utan minsta dröjsmål lade sig och, innan morgon grydde, många gånger fullkomligt tillfredsställde sina önskningar. Men, då morgonrodnaden började synas, uppstego de efter enkans önskan, och, på det ingen skulle kunna ana, hvad som skett, gaf hon honom några dåliga kläder, fyllde hans börs med penningar och, sedan hon visat