sedan skall han få spisa afton, ty jag är säker om, att han ännu icke gjort det." Då Rinaldo inträdde i salen och fick se sin värdinna, blef han väl varse, att hon var en fru af stånd, och således helsade han henne vördnadsfullt och aflade hos henne den varmaste tacksägelse för den honom bevisade välgerningen. Men damen fann vid hans åsyn och af hans ord, att han alldeles motsvarade, hvad hennes tjenarinna sagt om honom, hvarföre hon vänligt mottog honom, bad honom förtroligt sätta sig bredvid henne vid elden och tillsporde honom om det missöde, som ditfört honom. Han berättade henne alltsammans ordentligt; och, då enkan hört något om Rinaldos tjenare, när denne anländt till stället, satte hon fullkomlig tro till hans ord och sade honom, hvad hon visste om tjenaren, och huru han följande morgon lätt skulle återfinna honom. Imellertid hade bordet anrättats, och, sedan de tvagit sina händer, satte sig Rinaldo enligt damens önskan till bords med henne. Han var stor och välväxt, skön och behaglig till utseendet, af artiga och intagande seder och en ung man i blomman af sin ålder. Men hos vår enka hade redan genom hoppet, att markgrefven skulle tillbringa natten hos henne, ett häftigt begär efter kärlekens fröjder vaknat; hon fäste derföre ofta sina ögon på Rinaldo, fann synnerligt behag i hans åsyn och var slutligen alldeles betagen i honom. Efter aftonmåltiden rådgjorde hon med sin tjenarinna, om hon icke, då markgrefven svikit hennes förhoppningar, skulle begagna det goda tillfälle, lyckan skänkt henne. Tjenarinnan, som väl märkte, huru stor lust hennes matmoder hade härtill, uppmanade henne efter förmåga att följa den. Damen återvände