Ju mera, I dygdädla damer, man talar om lyckans vexlande händelser, desto mer återstår för den, som uppmärksamt vill betrakta tingen, att säga deröfver; och, att det så förhåller sig, bör icke kunna förundra någon, som förnuftigt besinnar, att alla de ting, vi dåraktigt kalla våra, ligga i lyckans händer och följaktligen af henne efter hennes förborgade rådslag oupphörligt öfverflyttas från den ena på den andra, utan att vi förmå inse den lag, hon följer. Fastän nu detta i allting och alldagiigen blir oss uppenbart och äfven visats genom några af de föregående berättelserna, vill jag dock, emedan vår drottning önskat, att vi skola berätta öfver detta ämne, måhända ej utan nytta för mina åhörare till de förra foga en ny historia, som jag hoppas skall finna bifall. Det fanns förr i tiden i vår stad en adelsman, hvilken hette herr Tedaldo och, som några påstå, tillhörde slägten Lamberti, men enligt andras försäkran var af familjen Agolanti, ehuru den senare meningen väl mera hemtar sitt stöd af den nålmakarehandtering, hans söner sedermera drefvo, och som hos Agolantierna alltid varit och är bruklig. Men jag lemnar derhän, till hvilkendera af slägterna han hörde, och säger blott, att han på sin tid var en den rikaste adelsman och hade tre söner, af hvilka den förste hette Lamberto, den andre Tedaldo, och den tredje Agolante. De hade redan växt upp till vackra och ståtliga ynglingar, ehuru den äldste ännu icke uppnått sitt adertonde år, då den rike herr Tedaldo dog och efterlemnade åt dem såsom sina rättmätiga arfvingar hela sin fasta och rörliga förmögenhet. När dessa sågo sig blifne så rike på både klingande mynt och besittningar, begynte de, blott ledda af egen lust, att utan mått