uppehälle. Men, då han fann henne helt lätt, uppgaf han nästan åter detta hopp, tills han en dag, då hans värdinna icke var hemma, bröt upp henne för att se efter, hvad hon innehöll, och deri fann många lösa och infattade ädelstenar, hvilkas höga värde han strax insåg, då han något så när förstod dylika saker. Då blef han åter vid godt mod och tackade Gud, att han ännu icke velat öfvergifva honom. Men, emedan han på kort tid två gånger så hårdt träffats af ödet, beslöt han, bekymrad för en tredje, att gå särdeles försigtigt till väga för att kunna föra dessa dyrbarheter säkert hem till sig. Till den ändan invecklade han dem, så godt han kunde, i några trasor och sade till sin värdinna, att han icke mera behöfde någon kista; men, om hon ville göra honom till nöjes, skulle hon behålla henne och i stället skänka honom en säck. Den goda qvinnan gick gerna in härpå; men han tackade henne, så mycket han kunde, för den välgerning, hon bevisat honom, sade henne farväl och for öfver till Brindisi i en båt, med sin säck öfver axeln. Härifrån gick han alltjemnt längs kusten ända till Trani, der han fann några klädeshandlare, som voro hans landsmän. För desse berättade han alla sina öden, utom att han icke nämnde något för dem om kistan, hvarföre de nästan af ren barmhertighet klädde honom och lånade honom dessutom en häst samt togo afsked af honom, sedan de skaffat honom sällskap ända till Ravello, dit han förklarade sig vilja resa. Här först ansåg han sig säker och öppnade, under tacksamhet for Gud, som ledsagat honom dit, sin säck samt fann sig vid nogare undersökning af dess innehåll,