stod vid stranden för att med sand och salt hafsvatten tvätta och putsa sina kökssaker. Då hon såg honom nalkas kusten och icke förmådde igenkänna mensklig gestalt hos honom, flydde hon i början skrikande och förskrämd; men han hade nästan förlorat målet och såg föga, hvarföre han icke förmådde säga något till henne. Likväl kastade hafvet honom upp på land, och qvinnan urskilde nu kistans skapnad; derpå såg hon dit uppmärksammare och varsnade först armarne, som nådde öfver kistan, fann derpå ansigtet och insåg slutligen rätta förhållandet. Hans tillstånd väckte hennes medlidande, hon gick några steg ut i hafvet, som nu lugnat sig, och drog honom jemnte kistan i land vid håret. Med möda lossade hon hans händer från kistan, lade denna på sin lilla dotters hufvud, som var hos henne, och bar honom sjelf som ett litet barn till sin bostad. Här lade hon honom i ett bad och ref och tvättade honom med varmt vatten så länge, tills den försvunna värmen och en del af de förlorade krafterna återvändt till kroppen. Då det tycktes henne vara tid, tog hon åter upp honom, vederqvickte honom med litet godt vin och bakelse och vårdade honom, det bästa hon kunde, några dagar, till dess han återvann krafter och blef medveten af, hvar han befann sig. Då tyckte den goda frun det vara tid att återgifva honom den kista, som räddat honom, och säga honom, att han nu finge sörja för sig sjelf. Så gjorde hon också; och Landolfo, som icke mer ihogkom kistan, mottog henne likväl, när den goda qvinnan gaf honom henne, i den mening, att, om hon än vore aldrig så litet värd, kunde hon dock förskaffa honom en eller annan dags