midt bland den döda kroppens maskar, eller ock, om någon komme dit och funne honom, att hängas som tjuf. Medan han ännu helt bedröfvad sysselsattes af slika tankar, hörde han steg i kyrkan och tal af många menniskor, hvilka, efter hvad han till sin stora förskräckelse förmodade, kommit dit i samma afsigt, som han sjelf och hans stallbröder. Men, då de öppnat och understödt grafven, kommo de i tvist om, hvem som skulle gå ditin, och ingen ville göra det. Slutligen efter lång träta sade dock en prest: "Hvad frukten I då? Tron I, att han äter upp er? De döda äta icke lefvande menniskor. Jag skall sjelf gå in." Och med dessa ord stödde han bröstet mot kistans kant och sträckte, med hufvudet vändt utåt, in benen för att sedan släppa sig ned. Då Andreuccio såg detta, reste han sig upp, fattade tag i prestens ena ben och låtsade vilja draga ner honom. Men knappt kände den andlige detta, förr an han upphof ett väldigt skri och hoppade i ett språng ur grafven. Deröfver förskräcktes åter de andre så högligen, att de sprungo sin väg, som om de förföljts af hundra tusen djeflar. När Andreuccio varsnade detta, kröp han, gladare, än han någonsin hoppats, strax ut ur grafvården, som de låtit stå öppen, och lemnade kyrkan på samma väg, han kommit. Imellertid var det redan nästan morgon; Andreuccio gick kring på god lycka med ringen på fingret, kom till hafsstranden och letade sig derifrån till sitt härberge, der hans reskamrater och värden hela natten igenom sväfvat i oro för hans skull. Han berättade dem, hvad som händt