men, när han var der, tänkte han vid sig sjelf: De hafva skickat mig in för att bedraga mig; ty, så snart jag utlemnat allt åt dem och derpå åter har besvär med att krypa ut ur grafven, skola de gå sina färde och lemna mig alldeles intet. Han beslöt derföre att på förhand sörja för sig sjelf; och, ihogkommande den dyrbara ring, om hvilken han hört dem tala, drog han den från likets finger, när han kommit ned, och gömde den hos sig. Sedan gaf han dem kräkla, biskopsmössa och handskar, afklädde liket inpå skjortan och räckte ut alltsammans åt dem, sägande, att intet vidare funnes der. De andre försäkrade, att ringen måste vara der, och tillsade honom att söka öfverallt; men han föregaf sig ej finna den, låtsade söka den och uppehöll dem sålunda en stund. Desse åter, som stadnat ute, voro lika så listiga som han: de uppmanade honom att se efter bättre, men passade på och borttogo stödet, som höll locket uppe, samt flydde derifrån, lemnande honom instängd i grafven. Huru Andreuccio blef till mods, när han märkte detta, kan en hvar föreställa sig. Visserligen försökte han flera gånger att med hufvud och axlar lyfta upp locket; men han ansträngde sig förgäfves och nedföll slutligen, öfverväldigad af djup smärta, vanmägtig på ärkebiskopens lik; så att den, som i detta ögonblick sett båda, svårligen varit i stånd att urskilja, hvilken som var mera död, ärkebiskopen eller han. Men, då han åter kom till sig, begynte han fälla de bittraste tårar, i det han klart insåg, att för honom vore ingen annan utsigt, än antingen, i fall ingen vidare komme att öppna grafvården, att der dö af hunger och stank