stormdrefs till ön Ponza, der skepparne lupo in i en liten hafsvik för att afvakta gynnsammare väder. Fru Beritola gick liksom de öfriga i land på ön och uppsökte ett ensligt och aflägset ställe, der hon helt allena satte sig ned och begrät sin Arrighetto. Medan hon så gjorde hvarje dag, skedde, att, då hon en gång utan sjömännens eller andra reskamraters vetskap fördjupat sig i sin sorg, en sjöröfvaregalère öfverföll dem och utan motstånd bortförde alla i fångenskap. När fru Beritoia slutat sin dagliga klagan, återvände hon efter sin vana till stranden och, som hon trodde, till sina barn, men fann ingen. I början undrade hon deröfver; men derpå anade hon plötsligt, hvad som skett, blickade utåt hafvet och såg galèren, som ännu icke aflägsnat sig långt, draga fartyget efter sig. Då insåg hon blott allt för väl, att hon utom sin man äfven förlorat sina barn och måste qvarstadna här olycklig, ensam och öfvergifven, utan hopp att någonsin återfinna någon af de sina, och nedföll, högt ropande på man och barn, vanmägtig på stranden. Der fanns ingen, som kunnat återkalla hennes försvunna krafter med friskt vatten eller något annat medel, och hennes lifsandar kunde i all beqvämlighet irra omkring, hvart dem behagade. Men, då hennes olyckliga kropp återvann krafter på samma gång som tårar och klagan, ropade hon ånyo länge efter sina barn och sökte dem i hvarje håla på ön. Slutligen måste hon likväl inse, att all hennes möda var förgäfves, och, när natten inbröt, begynte hon, ännu alltjemnt i förhoppning och oviss tvekan, blifva bekymrad för sig sjelf, lemnade stranden och gömde, sig i den håla, der hon brukade gråta och sörja.