Efter en i ångest och outsäglig smärta tillbragt natt kände hon sig följande morgon, då solen redan stått på himmelen mer än tre timmar, emedan hon icke njutit någon föda föregående afton, tvungen af nöden att med örter stilla sin hunger; och, sedan hon slutat denna knappa måltid, öfverlemnade hon sig gråtande åt mångahanda tankar öfver sitt tillkommande lif. Medan hon ännu dröjde i dessa, såg hon helt nära bredvid ett rådjur gå in i en håla och efter någon stund åter utkomma och springa bort i skogen. Detta väckte fru Beritolas nyfikenhet; hon stod upp, gick in dit, hvarifrån rådjuret utkommit, och fann två små råungar, kanske födda samma dag, hvilka tycktes henne vara de täckaste och nättaste i verlden, så att hon, emedan mjölken efter hennes nyligen timade nedkomst ännu icke uttorkat i hennes bröst, ömt upplyfte dem och lade dem till sin barm. De späda djuren försmådde icke denna välgerning, utan diade henne, som om hon varit deras mor, och gjorde från den stunden ingen åtskilnad på denna och damen. Den ädla damen tyckte sig nu hafva funnit något sällskap på detta öde ställe; hon åt örter och drack vatten, grät, så ofta hon erinrade sig man och barn och sitt forna lif, blef småningom lika förtrolig med moderdjuret som med ungarne och hade beslutit att lefva och dö på denna ö. Så lefde den ädla frun likt ett vildt djur i flera månader, tills det ändtligen hände, att en pisansk farkost likaledes för oväder landade på samma ställe, som damen förut, och dröjde der flere dagar. På detta fartyg befann sig en adelig herre vid namn Currado, af markgrefvarne Malespini, med sin dygdiga och fromma husfru. De kommo från en vallfart, på hvilken de