Redan för lång tid tillbaka lefde en sultan af Babylon, vid namn Beminedab, för hvilken i hans dagar mycket gick efter önskan. Bland flera barn af båda könen hade han också en dotter, benämd Alatiel, som efter allas utsago, hvilka fingo se henne, var den skönaste mö, som den tiden fanns i hela verlden. Och, emedan konungen af Algarbien varit honom till särdeles god hjelp vid en härlig seger, som han vunnit öfver en stor mängd Araber, hvilka öfverfallit honom, hade han lofvat denne på hans begäran derom sin dotter till gemål och inskeppade henne med ärofullt medfölje af män och fruntimmer tillika med många sköna dyrbarheter på ett väl beväpnadt och utrustadt fartyg, på det att hon under Guds beskydd skulle resa till sin trolofvade. Sjömännen uppspände seglen för vinden, så snart vädret tycktes dem gynnsamt, lemnade Alexandrias hamn och hade flera dagar lycklig resa. Men, när Sardinien redan låg bakom dem, och de trodde sig vara nära målet för sin färd, uppstodo plötsligt en dag stridiga vindar, af hvilka hvar och en var så öfver måttan häftig, att skeppet, på hvilket den unga damen befann sig jemnte sjömännen, kringvräktes vildt och flera gånger gafs förloradt af de sistnämnde. Som likväl dessa voro skicklige män och uppbjödo all sin kraft och konst, lyckades det dem under strid med det beständigt påträngande hafvet hålla skeppet flott i två dagar. Men, då vid början af tredje natten, ifrån det stormen begynt, denne icke lugnades, utan alltjemnt var i tillväxt, och skepparne icke mera visste, hvar de voro, samt, emedan himlen var öfvertäckt af tjocka moln och alldeles förmörkad af dunkel natt, hvarken genom sjöfartsberäkning eller genom