iakttagelser förmådde skaffa sig underrättelse härom, märkte de i närheten af Majorca, att deras skepp började lossna i fogningarne. I denna belägenhet, som uteslöt hvarje medel till räddning, tänkte en hvar blott på sig sjelf och ej på andra, och sålunda sprungo befälhafvarne i båten, som de hastigt satt ut i hafvet, beslutna att hellre anförtro sig åt denna än åt det bristande skeppet. Med häftighet följde de öfrige männen, som funnos på skeppet, dem efter, ehuru de först nedstigne med knifvar i händerna ville hindra dem derifrån. Men, medan de trodde sig sålunda undgå döden, blefvo de blott så mycket hastigare hans byte; ty, som med den vidriga vinden båten icke kunde bära ett så stort antal, sjönk den, och alla, så många de voro, omkommo. Under tiden framdrefs skeppet, (på hvilket ingen stadnat utom den unga damen och hennes fruntimmer, hvilka alla, bedöfvade af stormens raseri och af ångest, lågo rundtomkring deruppå som döda) ehuru det redan var alldeles brustet och nästan fullt af vatten, af den häftiga vinden i snabbaste fart och kastades upp mot kusten af ön Majorca. Stötens våldsamhet var så stor, att skeppet blef fastsittande i sanden kanske ett stenkast från stranden och, huru mycket det än natten igenom ansattes af vågorna, likväl stadnade qvar, utan att af vinden kunna röras ur stället. Då det ändtligen var ljus dag, och stormen något lugnat af, upphof den unga damen, som kände sig nästan halfdöd, sitt hufvud och begynte, så svag hon var, ropa än den ene, än den andre af sina tjenare. Men hon ropade förgäfves; ty de kallade voro allt för långt borta. När hon icke fick svar och icke såg till någon af de sina, förundrade hon sig högligen och öfverfölls af stor fruktan; dock uppreste