son eldigt älskar henne, ehuru hon, efter hvad jag kan märka, icke anar något derom. Nu veten I, hvad I hafven att göra, om hans lif är eder kärt." Adelsmannen och hans fru gladdes vid dessa ord, emedan de nu åtminstone funno någon utsigt till hans räddning, ehuru tungt det föll sig för dem att göra, hvad som nu syntes dem nödvändigt, nämnligen att gifva Jeannette till hustru åt sin son. De gingo således, sedan de afskedat läkaren, till den sjuke, och modren sade: "Min son, jag hade aldrig tänkt, att du skulle för mig dölja någon af dina önskningar, allra minst då, när du genom ouppfyllda begär fann dig föras mot döden. Du kunde och kan ju vara förvissad om, att jag för att ställa dig tillfreds skall göra allt, hvad jag någonsin förmår, som om det vore för mig sjelf, i fall också det skulle vara mindre passande. Men, efter du ändock icke varit uppriktig mot mig, har vår Herre Gud varit medlidsammare mot dig, än du sjelf, och, på det denna sjukdom icke skulle blifva dig till döds, för mig upptäckt skälet till ditt onda, som består i intet annat än allt för stor kärlek, som du hyser till en flicka, hvem det nu månde vara. Men icke behöfde du blygas att upptäcka detta för mig: din ålder för ju det med sig, och jag måste helt visst akta dig ganska litet, om du icke vore förälskad. Förhåll mig således icke längre något, min son, utan upptäck tryggt för mig alla dina önskningar. Bortlägg den oro och det grubblande, hvilka orsakat dig denna sjukdom; fatta mod och var öfvertygad om, att du icke kan fordra något af mig, som jag icke för din skull, du, som jag älskar högre än mitt lif, gerna skall göra, så vidt det står i min förmåga.