verkliga beskaffenhet och förtviflade slutligen allesammans om hans vederfående. Bedröfvelsen hos den unge mannens föräldrar häröfver kunde ej tänkas större, än den var, och ofta bådo de honom med de bevekligaste ord att upptäcka dem orsaken till sitt onda; men han svarade dem blott med suckar eller sade, att han kände sig invärtes förtäras. Då hände sig en dag, när en helt ung, men i sin vetenskap ganska lärd läkare satt bredvid den sjuke och höll hans arm på det ställe, der läkemästare känna efter pulsen, att Jeannette, som af vördnad för hans moder sorgfälligt vårdade honom, af någon anledning kom in i det rum, der den unge mannen låg. Så snart ynglingen varsnade henne, kände han, änskönt han icke sade ett ord eller gjorde någon rörelse, kärleksglöden häftigt upplåga i sitt hjerta, hvarföre pulsen begynte slå starkare än vanligt. Läkaren märkte genast detta och förundrades deröfver, men teg för att se, huru länge denna högre puls skulle vara. Knappt hade Jeannette åter lemnat gemaket, förrän pulsen också lugnade sig. Då menade läkaren, att han kommit sjukdomens orsak på spåren, och lät efter en stund, medan han ännu alltjemnt höll den sjukes arm i handen, åter inkalla Jeannette under förevändning, att han ville fråga henne om något. Hon kom strax och hade knappt inträdt i rummet, förrän den unge mannens pulsslag ånyo tilltogo, och likaså gåfvo de efter, när hon var utgången. Nu ansåg sig läkaren fullkomligt viss på sin sak, stod upp, tog den unge mannens fader och moder afsides och sade till dem: "Er sons helsa står icke i läkarnes, utan i Jeannettes händer. Säkra tecken hafva nämnligen visat mig, att er