uteblifva, så var viss om, att mitt lif slutar inom kort." Damen, som väl insåg, att det nu mera vore tid till uppmuntran än till förebråelser, svarade leende: "Det är således derföre, min son, du grämt dig till sjukdom? Var du blott vid godt mod och låt mig sörja derför, när du åter blir frisk." Ynglingen, som nu ägde det bästa hopp, gaf inom kort tecken till afgjord bättring, och damen, högst glad öfver den lyckliga utgången, tänkte nu derpå, huru hon skulle kunna uppfylla det sonen gifna löftet. Till den ändan kallade hon en dag Jeannette till sig och frågade henne under vänligt skämt, om hon hade någon käraste. Jeannette blef helt röd i anletet vid denna fråga och svarade: "Nådiga fru, för en fattig, från sin slägt utstött flicka, som jag, och hvilken, likt mig, är i andras tjenst, hvarken behöfves eller går det an att tänka på kärlek." Derpå sade damen: "Om ni således icke äger någon älskare, vilja vi gifva er en, med hvilken ni skall lefva i nöje och först rätt fröjdas af er skönhet; ty det är ju icke riktigt, att en så skön flicka, som ni, är utan älskare." "Nådiga fru," svarade Jeannette, "ni har räddat mig undan min faders fattigdom och uppfostrat mig som er dotter, och derföre vore det min pligt att i allt göra er till viljes. Men i detta enda kan jag icke lyda er och tror mig göra rätt deri. Om det behagar er att gifva mig en man, vill jag älska honom och ingen annan; ty intet återstår mig af mina förfäders arf, utom ärbarheten, och derföre vill jag akta och bevara henne, så länge mitt lif varar." Dessa ord fann damen stå i stark strid med den plan, hon uttänkt för att uppfylla sitt åt sonen gifna