löfte, ehuru hon, såsom ett förståndigt fruntimmer, i sitt hjerta måste högakta den unga flickan. Hon sade derpå: "Huru, Jeannette? Om vår nådige konung, som är en ung herre, liksom du är en skön flicka, begärde en ynnest af din kärlek, skulle du neka honom den?" Strax genmälde hon: "Våld kunde konungen bruka mot mig; men med mitt samtycke skulle han aldrig af mig erhålla något annat, än som vore tuktigt och ärbart." Damen insåg nu väl, huru flickans tänkesätt var beskaffadt, sparde således vidare ord och tänkte i handling ställa henne på prof. Följaktligen sade hon till sin son, att hon, så snart han tillfrisknat, skulle föra flickan tillsammans med honom i en kammare, då han sedan kunde söka uppnå sina önskningars mål, emedan, som hon sade, det syntes henne opassande, att hon skulle lik en kopplerska gifva goda ord för sin son och bedja sin egen tjenarinna. Den unge mannen var ingalunda nöjd härmed, utan blef snart åter mycket sjukare. Då modern såg detta, yppade hon sin önskan för Jeannette, men fann henne ståndaktigare än förut. Hon berättade derföre allt, hvad hon hittills gjort, för sin man, och de beslöto sig gemensamt, huru hårdt det än tycktes dem, att gifva Jeannette till maka åt sin son, då de i alla fall hellre önskade sonen lefvande med en hustru, som icke anstod honom, än död utan någon sådan; och så gjorde de också efter långa öfverläggningar. Jeannette gladdes innerligt häröfver och tackade Gud med andäktigt hjerta, att Han icke förgätit henne, men sade det oaktadt icke annat, än att hon vore dotter till en Picard. Den unge mannen tillfrisknade, firade sitt bröllop så glad som ingen annan och lefde med henne i kärlek och förnöjelse.