lär knappt kunna finnas på annat sätt, än i fall det verkligen händer så i lifvet. Till följe häraf har det fallit mig i hogen att, utan att lemna den allmänna uppgiften ur sigte, genom ett exempel visa er, I älskade damer, att det förhåller sig så, som man säger. Låten det således behaga er att åhöra min berättelse, af hvilken I kunnen lära att taga er i akt för sådana der gropgräfvare. En gång voro i ett härberge i Paris några stora italienska köpmän tillsammans, hvilka enligt bruket i deras stånd kommit till denna stad, den ene för ett, den andre för ett annat ärendes skull. En afton efter en ganska glad måltid begynte desse att samtala om allahanda saker. Det ena ämnet ledde till det andra, och så råkade de slutligen tala om sina husfruar, dem de lemnat qvar i hemmet. Då sade en bland dem skämtande: "Hvad min gör, vet jag icke; men så mycket är visst, att, om jag här träffar på någon flicka, som behagar mig, lemnar jag kärleken till min hustru å sido och förnöjer mig, så godt jag kan, med den andra." Derpå sade en annan: "Jag gör likaledes. Ty, tänker jag, att min fru då och då skaffar sig ett äfventyr, så gör hon det också; och, tror jag det icke, så gör hon det i alla fall. Således gör man bäst i att betala med samma mynt: som man ropar i skogen, får man svar." Den tredje kom till nästan samma slutsats; med ett ord, allesammans tycktes vara ense om, att deras qvarlemnade husfruar icke underläto att begagna tillfället. Blott en enda, vid namn Bernabò Lomellino från Genua, påstod motsatsen och försäkrade, att han af Guds synnerliga nåd ägde till husfru en dame, som i så hög