grad besatt alla de dygder, hvilka anstå en qvinna, ja, äfven till stor del dem, som pryda en riddare eller junker, att hon måhända i hela Italien ej hade sin like. Ty hon var skön till gestalt och ännu i sin ungdoms fägring, kraftfull och vig, och det fanns icke några qvinliga göromål, såsom sidenstickande och dylikt, på hvilka hon icke förstod sig bättre än någon annan. Ja, ingen knape eller tjenare vore dessutom till finnandes, hvem han än månde vara, som kunde bättre och uppmärksammare än hon passa upp vid en hög herres bord, såsom hon i allt vore höfvisk, klok och förståndig. Slutligen prisade han henne äfven, för det hon kunde sitta till häst, hålla en falk, samt läsa, skrifva och räkna bättre, än om hon vore köpman. Från dylikt och mycket annat beröm återkom han derpå till ämnet för deras samtal och försäkrade med en ed, att ingen sedesammare och kyskare fru stode att finna: hvarföre han var fullt viss på, att, om han också vistades tio år eller för alltid borta från sitt hem, skulle hon i alla fall aldrig med någon hafva dylika historier för sig. Bland de köpmän, som sålunda samtalade sins imellan, var en ung man, benämnd Ambrogiuolo från Piacenza, som begynte skratta högt åt det lof, Bernabò senast gifvit sin hustru, och på skämt frågade honom, om kejsaren gifvit honom ensam en sådan företrädesrätt framför alla andra män. Bernabò svarade, något träffad, att Gud, som förmådde litet mer än kejsaren, förlänat honom denna nåd. Då sade Ambrogiuolo: "Bernabò, jag tviflar alls icke på, att du tror dig säga sanning; men mig tyckes, att du för litet tagit i betraktande tingens vanliga lopp: ty, hade du det gjort, så anser jag