upphörde, och han insåg rätta förhållandet, lofordade han på det högsta den hittills Sicurano kallade Ginevras lefnadssätt, ståndaktighet, höfviskhet och dygd. Han lät ditföra präktiga qvinliga drägter och gaf henne qvinnor till sällskap samt efterskänkte, såsom hon begärt, Bernabò det dödsstraff, han förtjent. När denne igenkände henne, kastade han sig under tårar till hennes fötter och bad om hennes förlåtelse, hvilken hon också kärleksfullt gaf honom, ehuru han knappt var den värdig, hvarpå hon upplyfte honom och med ömhet omfamnade honom som sin make. Sedan befallde sultanen, att Ambrogiuolo genast skulle fastbindas vid en påle på någon högt belägen plats i staden och, bestruken med håning, utsättas för solen samt icke derifrån lösgöras förr, än hans kropp fölle ned af sig sjelf; och så skedde. Derpå förordnade han, att Ambrogiuolos ägodelar skulle gifvas åt damen, och dessa befunnos i värde uppgå till den icke ringa summan af mer än tiotusen pistoler. Han gaf dem äfven en lysande fest, vid hvilken han hedrade fru Ginevra som ett mönster för dygderika damer och Bernabò såsom hennes man samt gaf henne så mycket ädelstenar, guld- och silfver-käril och reda penningar, att det var långt mera värdt än tiotusen pistoler. Han lät sedan ordna ett fartyg åt dem, då festen var slutad, och gaf dem orlof att, när de ville, vända åter till Genua, dit de också, rikt begåfvade och högligen glada, återkommo och mottogos med stor heder, synnerligen fru Ginevra, som alla trott vara död; och, så länge hon lefde, aktades hon högt för sina stora dygder. Ambrogiuolo blef samma dag, han fastbands vid pålen och beströks med håning, icke blott med stor pina