till fullo må inse, hvad hvardera af dem förtjent, skall jag, derest ni af synnerlig nåd för mig vill straffa bedragaren och förlåta den bedragne, skaffa hit henne i eder och deras åsyn." Sultanen, som var redebogen att i denna sak alldeles vara Sicurano till viljes, sade, att han samtyckte härtill, och att Sicurano kunde låta kalla damen. Häröfver förundrade sig storligen Bernabò, som för visso trott sin hustru vara död; Ambrogiuolo åter anade väl redan sin olycka och befarade nu något värre an penningarnes ersättande samt visste ej, hvad han skulle hoppas eller frukta af damens ankomst; dock afbidade han den med öfvervägande häpnad. När nu Sicurano fått sultanens tillstånd, föll han gråtande på knä för honom, lemnade på en gång sin manliga röst och föresatsen att längre synas man och sade: "Min herrskare, jag är den arma olyckliga Ginevra, som nu i sex års tid med sorg irrat kring verlden i mansskepnad, sedan jag af denne förrädaren Ambrogiuolo falskeligen och elakt beskymfades och af denne hårde och orättvise make lemnades till en hans tjenare att dödas och uppätas af vargar." Vid dessa ord slet hon upp sina kläder och visade sin barm, derigenom för sultanen och alla de andra ådagaläggande, att hon var qvinna; men sedan vande hon sig till Ambrogiuolo och frågade honom under hårdt tilltal, när han, såsom han förut skrutit, någonsin hvilat hos henne. Han igenkände henne nu, förstummades af blygsel och förmådde icke framföra ett ord. Då sultanen, som alltid ansett henne för man, såg och hörde detta, råkade han i sådan förundran, att han flera gånger trodde det skedda snarare vara en dröm än en verklighet. Men, när hans förvåning