skada och ledsnad varit der, och skall således annanstädes söka min utkomst. Jag säger er ännu en gång, att här finns hvarken fest eller vigilia, hvarföre jag tänker stadna qvar; och således kan ni gå er väg, så fort som möjligt; hvarom icke, ropar jag, att ni vill våldtaga mig." Herr Ricciardo, som fann allt hopp vara ute, insåg nu ändtligen den stora dårskapen af att hafva tagit sig en ung husfru; han lemnade derföre, darrande, sorgsen och eländig, gemaket, gaf länge Paganino goda ord, hvilket dock icke båtade det ringaste, och återvände slutligen, utan fru och utan att hafva uträttat något, till Pisa. Här föll han af sorg i sådan fånighet, att, när han gick ut i staden, sade han till alla, som helsade på honom eller frågade honom om något, aldrig annat än: "Stora skälmar hålla inga helgdagar"; och icke långt derefter afled han. Då Paganino, som kände den kärlek, damen bar till honom, erfor detta, tog han henne lagligen till husfru; och utan att någonsin iakttaga fest eller vigilia eller hålla fastlagen arbetade de, så länge benen ville bära dem, och lefde lyckliga dagar. Mig tyckes af detta skäl, mina älskade damer, som herr Bernabò vid sin tvist med Ambrogiuolo tagit sig vatten öfver hufvudet. * Denna berättelse gaf hela sällskapet så ofta anledning till skratt, att ingen fanns, som icke hade ondt i käkarne, och damerna medgåfvo allesamman, att Dioneo