säg icke så mera, utan kom med mig! Från denna dag skall jag anstränga mig till det yttersta, sedan jag nu känner din längtan. Ändra derföre ditt beslut, min dyraste skatt, och res med mig, som aldrig haft en glad stund, sedan du blef mig beröfvad." Härtill svarade damen: "Om min heder önskar jag att ingen mer än jag bekymrar sig nu, då det är för sent: mina föräldrar hade bort göra det, när de gåfvo mig åt er; men, om de då icke tänkte på min ära, behöfver jag nu icke bry mig om deras. I fall jag nu lefver i dödssynd, skall jag nog laga, att jag någongång begår lifssynd; derom behöfver ni ej vara mera bekymrad än jag. För öfrigt vill jag säga er, att här tycker jag mig vara Paganinos hustru, medan jag i Pisa ansåg mig som er frilla, vid tanken på, att planeterna oss imellan endast kunde sammanträffa enligt månskiften och geometriska räkningar, då deremot här Paganino hela natten har mig i famn, kramar mig och biter mig, ja, tilltygar mig, så Gud vet det bättre än jag. Ni säger, att ni vill anstränga er; men för hvad? Kanske att blifva matt i tre drag och bringa något till stånd med slag? Jag kan tro, att ni blifvit en hurtig herre, efter ni icke sett mig på så länge. Gå och ansträng er att lefva; ty jag tycker, ni bor qvar här på nåder, så genomtorkad och jämmerlig förekommer ni mig. Yttermera försäkrar jag er, att, när han öfvergifver mig, hvartill han likväl icke tyckes hafva lust, om jag vill stadna, så tänker jag i alla fall aldrig vända åter till er, ur hvilken man, om man än pressade aldrig så, icke skulle kunna få ens så mycket som en kopp sås. Jag har nog en gång till min största