hon sjelf; till följe hvaraf hon, förståndig, som hon var, beslöt att icke släppa bort Masetto, utan söka på bästa vis komma öfverens med sina nunnor, på det att klostret icke genom honom måtte råka i vanrykte. Då nu i de dagarne deras förvaltare dog, yppade de allesamman för hvarandra, hvad som förut skett dem imellan, och beslöto derpå gemensamt och med Masettos samtycke, att de skulle inbilla det kringboende folket, hurusom Masetto, hvilken länge varit stum, genom deras fromma böner och det helgons förtjenster, åt hvilket klostret var invigdt, återfått målet. Sedan gjorde de honom till förvaltare och fördelade hans ansträngningar så, att han kunde stå ut med dem. Och, ehuru han under tiden skaffade rätt många små munkar till verlden, gick likväl dervid så försigtigt till väga, att ingen fick veta något derom, om icke efter abbedissans död, då Masetto redan var nästan gammal och längtade att återvända hem med sina rikedomar; denna önskan fick han också lätteligen uppfylld, när den blef känd. Sålunda återvände Masetto, gammal, rik och fader utan att hafva besvär med eller omkostnad för sina barns underhåll, sedan han genom sin klokhet förstått väl använda sin ungdom, till sin hemort, som han lemnat med en yxa på axeln; och han brukade sedan ofta säga, att så behandlar Christus den, som gifver honom horn.