stor ledsnad för nunnorna, som klagade öfver, att trädgårdsmästaren icke kom och skötte trädgården. Imellertid njöt hon förnyade gånger den ljufva fröjd, för hvilken hon förr plägat tadla de andra. Ändtligen skickade hon honom tillbaka till hans rum; men, då hon mycket ofta begärde honom ånyo och dessutom af honom fordrade mer än sin tillbörliga andel, insåg Masetto, som icke förmådde tillfredsställa så många, att, om han längre fortfore att ställa sig döfstum, kunde det lända honom till ganska stor skada. Derföre, när han en natt låg hos abbedissan, lossade han på tungbandet och började säga: "Vördiga fru, nog har jag hört, att en tupp ganska väl förslår för tio hönor, men också, att tio män icke eller åtminstone med möda förmå göra en qvinna till nöjes. Nu måste jag ensam i stället betjena nio sådana, hvarmed jag för allt i verlden icke mera står ut; snarare har det, genom hvad jag ända hittills gjort, kommit så långt med mig, att jag mägtar hvarken mycket eller litet. Derföre ber jag er att antingen låta mig gå med Gudi eller också finna någon utväg att afhjelpa saken." Då damen hörde honom, som hon höll for stum, tala, blef hon helt bestört och sade: "Hvad vill detta säga? Jag trodde dig var dumbe." "Vördiga fru," svarade Masetto, "jag var det också, men icke af födseln, utan af en sjukdom, som beröfvade mig målet; först nu i denna natt känner jag, att jag återfått det, och tackar min Gud derför, så mycket jag kan." Damen satte tro härtill och frågade honom, hvad han mente dermed, att han hade nio att betjena. Masetto berättade henne då hela förhållandet. När abbedissan förnam detta, märkte hon, att ingen bland hennes nunnor fanns, som icke var mycket slugare än