efter Autarik, som förut varit konung der i landet, och en mycket skön, förståndig och ärbar dame, men olycklig i afseende på älskare. Ty, medan Longobardernas angelägenheter genom denna konung Agilulfs tapperhet och klokhet råkat i något flor, och frid rådde, begaf sig, att en drottningens stalldräng, en man, som visserligen till födseln var ringa, men för öfrigt af mycket ädlare tänkesätt, än som an stodo hans låga sysselsättning, dessutom vacker och stor till gestalt som konungen sjelf, öfver måttan förälskade sig i henne. Då imellertid hans ringa stånd icke betog honom insigt af, att denna hans kärlek var alldeles utom det passandes gränser, så yppade han den, förståndig som han var, icke för någon och djerfdes icke ens med ögonkast förråda den för henne sjelf. Men, ehuru han sålunda lefde utan allt hopp att någonsin kunna behaga henne, var han likväl inom sig stolt öfver att hafva fästat sina tankar vid ett så högt föremål; och, helt och hållet lågande af kärlekens eld, förrättade han med större nit än någon af sina kamrater allt, som han trodde kunna vara drottningen till nöje. Deraf kom sig, att drottningen, när hon skulle rida, hellre besteg den gångare, han skötte, än någon annan. När sådant hände, ansåg han det som den största nåd och ville knappast skiljas från hennes stigbygel, öfverlycklig, om han blott fick vidröra hennes kläder. Men, som vi ofta se det ske, ju mindre hopp, dess större kärlek. Så hände det äfven med den stackars stalldrängen: han fann det ganska tungt att hålla sitt häftiga begär så hemligt, som han gjorde, utan att det lindrades af det minsta hopp, och beslöt flere gånger att dö, då han icke förmådde lösslita sig från sin kärlek.