Vid närmare öfverläggning fann han för godt att dö på ett sätt, som visade, att han doge för den kärleks skull, han hyst och hyste till drottningen; och anledningen ämnade han söka genom att fresta sin lycka för att helt och hållet eller till någon del vinna målet för sitt begär. Men han företog sig icke att genom ord eller bref låta drottningen märka sin kärlek, emedan han insåg, att bada delarne vore fåfänga; utan han tänkte försöka, om han icke genom list skulle kunna sofva hos henne. Något annat medel eller utväg härtill fanns icke, än att han på något sätt sökte komma till henne och ingå i hennes gemak, förklädd som konungen, hvilken han visste icke alla nätter sof hos henne. För att nu se, på hvad vis och i hvad drägt konungen plägade besöka henne, förborgade han sig nattetid flera gånger i en stor sal i palatset, hvilken låg mellan konungens och drottningens gemak. En af dessa nätter såg han konungen komma ur sitt gemak, insvept i en stor mantel, med ett litet vaxljus i ena handen och ett spö i den andra, gå till drottningens och utan att säga något slå en gång eller två på dörren med spöt, då man strax öppnade för honom och tog ljuset ur hans hand. När han sett detta, och huru han på samma sätt återvände, beslöt han att sjelf göra likaledes; han skaffade sig derföre en mantel, lik den, han sett konungen hafva, ett ljus och en liten käpp och tvådde sig derpå väl i ett varmt bad, på det att icke lukten af stallorenligheten skulle besvära drottningen eller komma henne att märka bedrägeriet, samt gömde sig sedan på vanligt sätt i salen med de nämnda sakerna. När han nu märkte, att man sof öfverallt, och tyckte det vara tid att antingen förverkliga sina önskningar eller