skull; och, skulle han neka, så säg honom tryggt, att jag är den, som för er omtalat det och beklagat mig deröfver." Sedan hon sålunda slutat sin bikt och fått botgöring bestämd, fyllde hon, väl ihogkommande munkens uppmaningar till barmhertighetsverk, i hemlighet hans hand med penningar och bad honom läsa några messor för hennes aflidne slägtingar; derpå stod hon upp från biktstolen och vände tillbaka hem. Icke långt efteråt kom den redlige mannen, som han plägade, till den fromme munken; och, sedan de en stund samtalat om ett och annat, tog denne honom afsides och förebrådde honom med höfviska ord den förföljelse och de kärliga blickar, för hvilka han, såsom damen låtit honom förstå, trodde henne hafva varit från hans sida utsatt. Den gode mannen förundrade sig först, då han aldrig betraktat henne och ganska sällan brukade gå förbi hennes hus, och begynte urskulda sig; men munken lät honom icke fortfara, utan sade: "Åh, ställ dig icke så förvånad och spill icke ord på att förneka det; ty det kan du i alla fall icke. Jag har icke fått veta detta af grannarne, utan det är hon sjelf, som berättat mig det under mycken klagan öfver dig. Och, ehuru för öfrigt dylika dumheter aldrig passa sig för dig, vill jag säga dig, hvad henne angår, att, om jag någonsin sett en qvinna ledsen vid dylikt narrverk, så är det hon. Derföre ber jag dig både för din egen heder och för hennes lugn, att du icke vidare företager något sådant, utan lemnar henne i fred." Slugare än den vördige munken, fattade den andre utan allt för stort dröjsmål damens fina list, låtsade derföre blygas något och lofvade sig framdeles icke vilja inlåta sig på dylika