är mig i sigte, och det förundrar mig verkligen, att han icke är här nu. Detta gör mig mycket ledsen, emedan ett dylikt beteende ofta oförskyldt ådrager ärbara damer vanrykte. Jag har tänkt någon gång låta honom veta det genom mina bröder; men sedan har jag eftersinnat, att män ofta uträtta dylika saker på sådant sätt, att slemma svar följa; häraf uppstå ordtvister, och från dem kommer man snart till handlingar. Jag har derföre förtegat detta, på det att icke olycka och förargelse skulle åvägabringas, och i stället beslutit att säga det åt er hellre än åt någon annan, dels emedan ni synes vara hans vän, och dels äfven derföre att det väl anstår er att för dylika tilltag förebrå icke blott en vän, utan till och med främmande personer. Jag ber er således vid den ende Guden, att ni förehåller honom hans uppförande och begär af honom, att han icke vidare beter sig så. Det finnes många andra damer, som kanske äro hogade för dylikt, och hvilka nog lära förnöjas af, att han beskådar och omsvärmar dem, då det deremot är till största plåga för mig, som på intet vis är redebogen till slik uselhet." Och vid dessa ord böjde hon ned hufvudet, såsom om hon velat gråta. Den stränge munken insåg strax, att hon talade om den, som hon verkligen menade, berömde henne mycket för sitt vackra beslut och lofvade henne, i den fasta tron, att, hvad hon sade, vore sannt, att laga så, att den menade personen icke längre skulle göra henne bekymmer. Som han visste henne vara mycket rik, glömde han dessutom icke att för henne prisa barmhertighetsverk och allmosor, ej heller att särskildt omnämna sitt behof af sådana. Härtill svarade damen: "Jag ber er ännu en gång derom för Guds