budskap och kärleksjoller från honom och dertill en penningpung och en gördel, liksom om jag icke hade sådant förut. Häröfver blef och är jag ännu så uppbragt, att jag tror, att, hade det icke varit för synden och äfven för er skull, så skulle jag gifvit honom djefvulen i våld; jag lugnade mig likväl och har hvarken velat göra eller säga något, innan jag gjort er underrättad härom. För öfrigt hade jag redan gifvit pungen och gördelen tillbaka åt qvinnan, som medfört dem, för att hon skulle lemna honom bägge, och afskedat henne med hårda ord, då det föll mig i sinnet, att hon kanske kunde behålla skänkerna för sig och säga honom, att jag mottagit dem, som dylika qvinnor, efter hvad jag hört, ofta göra; jag kallade henne derföre åter och tog, full af harm, sakerna henne ur händer. Jag har nu medtagit dem hit till er, på det att ni må lemna honom dem tillbaka och säga honom, att jag icke behöfver hans skänker, emedan jag, tack vare Gud och min man, har så många pungar och gördlar, att jag kan qväfva honom i sådana. Derjemnte får ni såsom min andlige fader ursäkta mig, att jag, i fall han icke slutar med sitt förehafvande, omtalar det för min man och mina bröder, hända hvad som hända vill; ty jag ser långt hellre, att han, om så skall vara, blir skymfad, än att jag för hans skull skall uppbära tadel: och dermed slut." Vid dessa ord tog hon, alltjemnt bitterligen gråtande, fram ur sin klädnad en skön och präktig penningpung och en väl arbetad och dyrbar gördel och kastade dem i knät på munken. Denne, som satte fullkomlig tro till hvad damen berättat, mottog skänkerna öfver måttan vred och sade: "Min dotter, jag undrar icke på, att du förtörnas öfver sådant, och kan icke tadla