strax, att han hade nyheter från damen att meddela, och väntade derföre på, hvad munken skulle säga. Denne förebrådde honom, med upprepande af sina förra förmaningar och under nya stränga och vreda utlåtelser, hårdeligen för det, som han, enligt damens utsago, skulle hafva begått. Adelsmannen, som ännu icke såg, hvartill munken ville komma, nekade ganska lamt för att hafva skickat pungen och gördelen, på det att han, i fall damen måhända gifvit dem åt munken, icke skulle, betaga honom tron på sin förmenta brottslighet. Men högst förtörnad sade munken då: "Huru kan du neka härför, du dåliga menniska? Här äro de, och hon har sjelf under tårar gifvit mig dem. Se nu efter, om du känner igen dem!" Adelsmannen låtsade då svårligen blygas och sade: "Ja, för visso känner jag dessa saker och tillstår er, att jag gjort illa, men svär också, att ni aldrig mera skall höra ett ord härom, efter jag ser, att hon är så till sinnes." Nu vexlades många ord; men till sluts lemnade broder fårskalle penningpungen och gördeln åt sin vän och gaf honom orlof, sedan han länge predikat för honom och bedt honom att icke mera tänka på slikt, och den andre lofvat munken det. Knappt hade den gode mannen imellertid lemnat munken, förrän han, högligen glad både öfver den visshet, han nu ansåg sig äga om damens kärlek, och öfver den vackra gåfvan, gick till ett ställe, hvarifrån han försigtigt visade damen, att han fått bägge sakerna. Häröfver blef damen mycket nöjd och ännu mera deröfver, att hennes list tycktes vinna allt större framgång. Medan hon nu för att fullkomna sitt verk icke afbidade något annat, än att hennes man någon gång skulle