det icke varit någon annan. Härtill svarade damen: "Ännu kan jag gudskelof skilja honom från andra. Jag försäkrar er, att det var han; tro honom icke, om han också nekar derför." Då sade munken: "Dotter, jag kan icke annat säga, än att detta är en allt för stor fräckhet och missgerning; och du gjorde rätt i att afskeda honom, som du gjorde. Men jag vill likväl bedja dig, att, eftersom Gud bevarat dig för vanära, du följer mitt råd äfven denna gång liksom två gånger förut, så att du icke beklagar dig för någon al dina anförvandter, utan låter mig försöka, om jag icke skall kunna tygla denne lössläppte djefvul, som jag trodde vara ett helgon. Kan jag afvända honom från sitt djuriska beteende, är allt väl; hvarom icke, ger jag dig nu jemnte min välsignelse tillstånd att göra, hvad dig för godt synes." "Nåväl," sade damen, "för denna gång vill jag icke förtörna er eller vara er olydig; men laga då också, att han aktar sig för att längre förtreta mig: ty jag lofvar dyrt att aldrig mera komma tillbaka till er för denna sakens skull"; och utan att säga något vidare gick hon, liksom om hon varit högst uppbragt, från munken. Knappt var hon utom kyrkan, förrän adelsmannen kom der förbi; munken kallade honom till sig, tog honom afsides, sade honom de största grofheter, en menniska någonsin fått höra, och kallade honom bedragare, menedare och förrädare. Den andre, som redan två gånger erfarit, hvad munkens förebråelser betydde, var uppmärksam och ville genom förlägna svar förmå honom att tala ut. Han sade derföre först: "Hvarföre så vred, vördige herre? Har jag korsfäst Christus?" Härtill svarade munken: "Hvilken skamlös menniska! Hör, hvad