han säger! Talar han icke hvarken mer eller mindre, än som om ett år eller två vore gångna, och han för den långa tidens skull glömt sin skamlöshet och sitt eländiga uppförande! Har det från i dag morgse tills nu redan fallit dig ur minnet, att du förolämpat en viss person? Hvar var du i dag litet före dagningen?" "Icke vet jag, hvar jag var," svarade adelsmannen; "men ni har åtminstone mycket snart fått budskap derom." "Det är sannt," sade munken, "att jag redan erhållit underrättelse derom: men du trodde väl, kan jag tänka, att, efter mannen icke var hemma, skulle den ädla damen genast taga emot dig med öppna armar. Ser man på! Just en hederlig herre! Blifvit nattstrykare, trädgårdsöppnare och trädklättrare! Tror du dig kunna genom öfverraskning besegra denna dames kyskhet, efter du nattetid klättrar upp i träd till hennes fönster? Ingenting i hela verlden misshagar henne mer, än du gör det; och ändock vill du beständigt ånyo pröfva på det. Jag vill icke tala om, att hon på mångfaldigt sätt visat dig det; men du har i sanning mycket väl tagit dig mina förmaningar till efterrättelse. Nu vill jag imellertid blott säga dig, att hon ända hittills förtegat, hvad du gjort, icke af kärlek för dig, utan på mina enträgna böner; men hon tiger icke längre: jag har gifvit henne tillåtelse att handla, som henne behagar, om du mera i någon mån är henne misshagelig. Hvad vill du väl då göra, om hon säger det för sina bröder?" Adelsmannen, som rätt väl förstod, hvad han hade att göra, lugnade munken med många stora löften, det bästa han kunde och visste, och skildes sedan från honom. Men följande morgon i gryningen smög han sig