hushåll än sin hustru och en tjenare och således icke behöfde sköta något handtverk, samt besökte ofta kyrkan. Han var en enfaldig man af rå sinnesart, läste således sina paternoster, gick i predikan, bevistade messorna och försummade aldrig att infinna sig vid de laudes, lekbröderne sjöngo; dessutom fastade han och gisslade sig, och man hviskade, att han tillhörde Soparesamfundet. Hans hustru, som hette fru Isabetta och ännu var blott tjugugoåtta till trettio år, derjemnte frisk, vacker och fyllig som ett casolanäpple, måste för sin mans helighet och kanske äfven för hans ålder mycket ofta vidkännas långt ihärdigare fastor, än hon önskat; och, när hon ville sofva eller skämta med honom, började han berätta henne om Christi lefverne, broder Nastagios predikningar, Magdalenas ånger och mera dylikt. Nu återvände vid den tiden från Paris en munk vid namn don Felice, klosterbroder i San Pancrazio, en ganska ung och ståtlig man af skarpt förstånd och stor lärdom; och med honom ingick broder Puccio snart nära bekantskap. Emedan nu denne mycket väl löste alla hans tvifvelsmål och dessutom, så snart han lärt känna hans tänkesätt, visade sig ytterst from för honom, började broder Puccio stundom taga honom med sig hem och gifva honom middag eller aftonmåltid, efter som det föll sig. Äfven hans hustru var för mannens skull vänlig mot munken och beviste honom gerna heder. Medan munken på detta sätt fortfor att besöka broder Puccios hus och såg hans hustru så frisk och fyllig, gissade han snart, hvad det var, på hvilket hon led största bristen, och beslöt, för att bespara broder Puccio besväret, att, om han kunde, sjelf afhjelpa