densamma. Han kastade derföre mycket listigt den ena gången efter den andra förälskade blickar på henne och bragte det sålunda derhän, att han i hennes sinne upptände samma begär, han sjelf hyste; och, sedan han märkt detta, talade han vid första lägliga tillfälle med henne om sin önskan. Men, ehuru han fann henne ganska redebogen att låta ändan kröna verket, kunde de likväl icke uttänka något sätt härför; ty hon vågade icke någonstädes träffa munken, utom i sitt hus; och der åter var det omöjligt, emedan broder Puccio aldrig reste ur staden. Häröfver bedröfvades munken mycket; men slutligen påfann han en utväg att, utan att väcka misstankar, kunna vara tillsammans med damen i huset, och det oaktadt broder Puccio var der. Derföre sade han, då broder Puccio en dag besökte honom: "Jag har redan för längesedan insett, att all din åstundan, broder Puccio, står till att blifva salig; men till detta måls ernående tyckes du mig vandra en lång väg, då det likväl finnes en ganska kort, hvilken dock påfven och hans höge prelater, som känna och begagna den, icke vilja att man skall visa någon, emedan i det fallet presteståndet, som mest lefver af gåfvor, skulle genast tillintetgöras, då lekmännen icke mera skulle vilja sköta om det hvarken med allmosor eller något annat. Men, eftersom du är min vän och bevist mig mycken ära, så ville jag undervisa dig om den vägen, om jag blott vore säker på, att du följde den och icke upptäckte den för någon menniska i verlden." Broder Puccio, som blifvit nyfiken på saken, började nu med största enträgenhet bedja honom underrätta sig härom och svor, att han aldrig mot hans vilja skulle säga ett