medtagande god mat och ypperlig dryck, samt sof sedan hos henne ända till ottesången, då han steg upp och gick sin väg, och broder Puccio återvände till sin bädd. Den plats, broder Puccio valt för sina botöfningar, låg bredvid det gemak, der damen hvilade, och skildes derifrån blott genom en mycket tunn vägg. Då nu en gång herr munken allt för otygladt skämtade med damen, och hon med honom, tyckte sig broder Puccio märka någon skakning i trossbottnen, hvarföre han, efter att redan hafva läst hundra af sina paternoster, höll upp och, utan att röra sig ur stället, ropade på sin fru samt frågade henne, hvad hon hade för sig. Damen, som var mycket skämtfull och för tillfället måhända red sanct Benidicti eller sanct Johannis Gualberti häst, svarade: "Åh kors, käre man, jag rör mig af och an, så mycket jag orkar." Då sade broder Puccio: "Huru? Rör du dig? Hvad vill den der rörelsen säga?" Damen, som var en rask qvinna och kanske hade skäl att le, svarade skrattande och glad: "Huru? Förstår ni icke, hvad det är? Jag har nu väl tusen gånger hört er säga: Den icke om aftonen äta får, han rör sig så länge som natten pågår." Broder Puccio trodde då, att hennes fastande var orsak till att hon icke kunde sofva och derföre kastade sig hit och dit i sängen, hvadan han helt godtroget sade: "Hustru, jag sade ju dig, att du icke skulle fasta; men, efter du i alla fall velat göra det, så tänk icke derpå mera, utan försök att sofva: du bråkar ju ibland i sängen, så att allt i hunset ruskar." Då sade damen: "Åh, var icke bekymrad för det: jag vet nog, hvad jag gör. Gör ni bara, hvad ni skall; jag skall nog göra mitt bästa af alla krafter, jag." Broder Puccio höll