sig derpå tyst och begynte ånyo sina paternoster; men damen och herr patern läto från den natten bädda en säng i en annan del af huset och sofvo der med stor förnöjelse, så länge broder Puccios botgöring varade: Första timmen gick munken bort, damen återvände till sin säng, och efter en stund kom äfven broder Puccio från sin bot dit. Medan sålunda brodren fortsatte sina botöfningar, och damen och munken sina nöjen, sade hon ofta under skämt till honom: "Du låter broder Puccio undergå en botgöring, genom hvilken vi vunnit paradiset." Och, som damen fann, att saken gick förträffligt, vande hon sig så vid munkens rätter, att hon, som länge af sin man hållits vid fasta, äfven efter slutet af broder Puccios botgöring fann utväg att annanstädes fråssa med munken och förlustade sig i tysthet länge med honom. Således skedde, på det att berättelsens sista ord icke må skilja sig från dess första, att broder Puccio, som genom sin bot trodde sig förvärfva paradiset, i stället skaffade två andra dit, nämnligen munken, som visat honom genaste vägen dit, och sin hustru, som med honom lefde i största brist på det, hvarmed sedan herr patern af christlig barmhertighet rikligen försåg henne.