I den urgamla staden Neapel, som kanske är lika behaglig eller behagligare än någon annan i Italien, lefde en gång en ung man, ansedd genom sin ädla bord och lysande genom sina stora rikedomar, hvars namn var Riccardo Minutolo. Ehuru han hade en ganska skön och älskvärd ung husfru, förälskade han sig likväl i en dame, som efter allas mening i skönhet vida öfverträffade alla andra Neapolitanskor; hon hette Catella och var hustru till en likaledes ung ädling, vid namn Filippello Fighinolfo, hvilken hon, som var högst dygdig, älskade och värderade högre än allt annat. Riccardo Minutolo, som sålunda älskade denna Catella, använde alla möjliga medel, genom hvilka man bör kunna förvärfva en dames ynnest och kärlek; men, då han med allt detta icke lyckades vinna det minsta af hvad han åstundade, råkade han nästan i förtviflan; och, som han icke visste eller förmådde lösrycka sig från sin kärlek, ägde han hvarken mod att dö eller kraft att lefva. Medan han befann sig i detta tillstånd, hände sig, att han en dag af några damer, som voro hans slägtingar, högligen uppmanades att afstå från denna sin kärlek: all hans möda vore fåfäng, emedan Catella icke aktade på någon i verlden utom Filippello, om hvilken hon var så svartsjuk, att hon trodde, att hvarje fogel i luften skulle rycka honom ifrån henne. Knappt hade Riccardo hört om Catellas svartsjuka, förrän han genast uttänkte ett medel att nå sina önskningars mål. Han begynte nämnligen ställa sig, som om han uppgifvit hoppet om Catellas kärlek och derföre skänkt sitt hjerta åt en annan adelboren dame, och låtsade för hennes skull anställa torneringar och ringränningar och allt sådant, som han förut