plägat göra till Catellas ära. Han hade också icke länge förhållit sig så, förrän nästan alla Neapolitanare och äfven Catella trodde, att det icke längre var henne, utan den andra damen, som han på det varmaste älskade; och härmed fortfor han så länge, tills denna tro af alla hölls för ofelbar, och icke blott andra, utan sjelfva Catella upphörde med en viss kallsinnighet, med hvilken hon brukat bemöta honom för den kärlek, han hyste till henne, och helsade vänligt på honom som granne, liksom på de andra, när hon kom och gick. Nu begaf sig, att för den varma väderleken många sällskap af damer och riddare efter neapolitansk plägsed begåfvo sig till hafsstränderna för att der förlusta sig och spisa middag och afton. När Riccardo fick veta, att Catella med sitt sällskap gått dit, begaf äfven han sig med några vänner till samma ställe och blef inbjuden till Catellas fruntimmerssällskap, men lät först mycket bedja sig, liksom han icke kännt mycken lust att stadna der. Snart begynte damerna och Catella med dem att skämta med honom för hans nya kärlek, af hvilken han visade sig mycket upptänd, hvarigenom han gaf dem så mycket större anledning att prata. Imellertid gick den ena damen hit och den andra dit, som man plägar göra på dessa ställen; och, när slutligen endast Catella och några få andra voro qvar tillsammans med Riccardo, framkastade han några ord om en viss hennes mans Filippellos kärlek, hvarigenom hennes svartsjuka strax väcktes, och hon inom sig alldeles brann af längtan att få veta, hvad Riccardo menade. En stund gjorde hon våld på sig, men förmådde det slutligen icke längre, utan bad Riccardo, att han för den dames skull, han mest älskade,