man och mig följden deraf, och det kunde lätt gå så, att jag lika väl dödade honom, som han mig, hvarför ni sedan kanske aldrig blefve glad eller nöjd. Derföre, mitt älskade hjerta, ber jag er att icke på samma gång skymfa er sjelf och bringa er man och mig i fara och strid. Ni hvarken är den första eller blir den sista, som blifvit bedragen; icke heller har jag bedragit er för att beröfva er er heder, men för den öfverflödande kärlek, jag bär och är sinnad att alltid bära för er, liksom jag ständigt vill vara er undergifnaste tjenare. Och, ehuruväl det redan är länge, som jag och min egendom och allt, hvad jag kan och förmår, varit edert och stått till er tjenst, så önskar jag dock, att det framdeles mer än någonsin må så blifva. Som ni är så förståndig i allt annat, så är jag viss om, att ni äfven häruti skall vara det." Medan Riccardo så talade, grät Catella bitterligen; men, ehuru hon var mycket förtörnad och högligen grämde sig, inrymde likväl hennes förstånd så till vida sanningen af Ricciaidos ord, att hon insåg det möjligen kunna ske, som han nämnt, och hon sade derföre: "Riccardo, jag vet icke, huru Herren Gud skall nådigt förunna mig förmåga att bära den oförrätt och det svek, du tillfogat mig. Jag vill icke ropa här, dit min godtrogenhet och omåttliga svartsjuka fört mig; men derom må du vara säker, att jag aldrig blifver nöjd, förrän jag på ett eller annat sätt ser mig hämnad för hvad du gjort mig. Släpp mig derföre och qvarhåll mig ej längre! Du har vunnit, hvad du åstundat, och plågat mig, så mycket du velat. Det är tid, att du släpper mig. Jag ber dig: släpp mig!" Riccardo, som insåg, att hon i sitt sinne ännu var allt för vred, hade föresatt sig att icke låta henne gå,