ankommit, är det också nästan, som om du ägt henne: om således jag öfverlemnade mig åt honom, skulle du icke med något skäl kunna förebrå mig det." Så talade damen ganska länge och beklagade sig mycket; men slutligen tänkte Riccardo, att, om han läte henne gå ifrån sig i denna tro, skulle deraf mycken olycka kunna följa, och beslöt således att upptäcka sig och taga henne ur den villfarelse, i hvilken hon befann sig. Han tog henne derföre i famn, omslöt henne väl, på det att hon icke skulle kunna lösgöra sig, och sade: "Mitt ljufva lif, blif icke förtörnad: hvad jag med kärlek allena icke kunnat erhålla, har Amor lärt mig att genom list vinna; ty jag är er Riccardo." När Catella hörde detta och igenkände honom på rösten, sökte hon genast kasta sig ur sängen, men kunde det icke. Derpå ville hon ropa; men Riccardo tillslöt med ena handen hennes mun och sade: "Min fru, det är numera omöjligt, att hvad som skett kan blifva ogjordt, om ni också skreke i hela er lifstid; men, om ni ändock ropar eller på annat sätt ställer så till, att någon får veta detta, skola två följder deraf uppstå. Den första, som icke litet bör bekymra er, är, att er heder och ert goda rykte förderfvas; ty, huru mycket ni än försäkrar, att jag bedrägligen lockat er hit, skall jag likväl säga, att det icke är sannt: jag har tvärtom förmått er att komma hit genom löftet om penningar och skänker, och derföre, att jag icke gifvit er så fullt upp med sådana, som ni hoppats, har ni förtörnats och begynnt denna tvist och detta larm. Ni vet, att folk är mera benäget att tro ondt än godt, och således lär man icke sätta mindre tro till mig än till er. Dessutom blir då en dödlig fiendskap mellan er